The character of the Drentsche Patrijshond
Janny Offereins
I was asked to tell something from the beginning of the Drentsche Patrijshondand special
if this breed has always been a gundog. Also the word: ‘all-round’ seems to cause a problem.
Specially to tell you about this part of his character
I have to go back to the approximately 1930.
During a number of years some persons tried to get
this breed recognized. For instance,
Baroness van Hardenbroek,
dr. Quartero and mr. Van Heek
did a lot of work in cooperation with the Dutch Kennel
Club - Raad van Beheer - toget recognized the
breed and to point out what
his practical value was. Without a practical value
he could never be accepted.
That was not too difficult, because since human
memory he was used for hunting. Farmers were living
on their own hunting ground.
Mr. Schuiling (the breeder of “Nimrod” and many other dogs)
told me, when I was visiting him during the time I wrote
my book: ‘De Drentsche Patrijshond in verleden en heden’
that the Drentsche Patrijshond in the past, to-day and in
the future is still the same creature. In the past this breed
was used for hunting, but not just for hunting.
As I wrote in your Newsletter, a few months ago,
the farmers were poor, they couldn’t keep a dog for
a lot of different work. So the dogs had to be not only a
gundog butalso a watchdog and a family pet as well.
But the only reason to get the breed accepted by the
Kennel Club was that he was a gundog and, to bemore
specific, an all-round gundog.
An all-round gundog means, that he is a pointer and a retriever as well.
This is what we call an all-round gundog.
Our breed, the Drentsche Patrijshond, belongs in Breed Group VII,
pointing dogs.
This word has nothing to do with a family pet, because the only
question before he got recognized was to prove and show his
hunting qualities. You can read everything in my book, but also on page
84 in the middle of the left side: ‘Never forget that
the Drentsche Patrijshonden will be dogs who are pure dogs for use’.
Before they were recognized they had to do an examination to show if
they could point and retrieve as well. That was not too difficult, Schuiling
told me, because the dogs were always used for hunting and beside
hunting they could do a lot of other work.
Let me tell you, that this dog, with his wonderful character has owed
everything from his quality to be a hunting dog. His whole nature is
built upon this quality of being a gundog. The ‘Drent’ will be very happy
when he can work for you in the field and happy as a family pet.
Therefore this breed is what he is, a housemate of particular value!
(My personal view is that for the breed a country, with enough
possibilities to hunt, like in Scandinavia, is just perfect for the Drent.
I’m so glad and grateful that lots of people in your country like
to hunt with the Drent.
In the Netherlands we don’t have so many possibilities anymore,
because, as you know, we are overcrowded.
So I hope that you will keep the character of the dogs the way they are.
Maybe that in the future the Dutch lovers of the Drentsche Patrijshond
will be depended of the Scandinavia dogs to breed.
When the Drent loses the will to find game he is no longer a
Drentsche Patrijshond.
The name Drentsche Patrijshond is given because in Drenthe were
lots of partridges and pheasants. He is a birddog in the first place and
of course he will hunt hares or rabbits as well)
DRENTSCHE PATRIJSHOND
”Drentsk rapphönshund”
Bondens arbetande hund
Text: Elisabeth Gilek
i samarbete med Janny Offereins-Snoek
Nederlädsk Drent i sockerbetsfält Foto: Elisabeth Gilek
I provinsen Drenthe var de flesta invånare historiskt sett bönder med egen jaktmark i anslutning till bondgården. Man behövde en mångsidig hund som fungerade vid allroundjakt, men även som gårds- och familjehund. Jaktmarkerna var på den tiden ganska små, varierade och buskrika, därför krävdes det att hunden höll nära och god kontakt med sin förare och villigt tog sig igenom taggiga buskar och snår, simmade över kanaler och sökte av leriga diken och sumpmark. Dessa rastypiska medfödda egenskaper – att anpassa sig efter terrängen och söka av all slags mark, hela tiden med bibehållen kontakt – har tagits väl tillvara på när drenten, som vi kallar den här i Sverige, har utvecklats mot att främst användas som stående fågelhund och apportör. Liksom de flesta andra kontinentala stående fågelhundsraser går den dock utmärkt att använda även vid jakt på hår- och klövvilt, liksom vid sjöfågeljakt.
Det anses inte rastypiskt med rovviltskärpa.
Unge Viggo vattenapporterar.
Foto: Elisabeth Gilek
Rasens typiska karaktär av att vara både aktiv och arbetsvillig, positiv och glad i människor och andra djur, samtidigt som den vaktar sin gård och sitt hus, hänger nära samman med den mångsidighet som bönderna
i Drenthe eftersträvade. Det var på den tiden mycket fattigt i Drenthe och det behövdes en hund som kunde användas till det mesta, till och med att driva in kor och får till stallet. Det anses idag viktigt att behålla alla dessa drag – som jakthund, familjehund och vaktande gårdshund – för att rasens särdrag ska bevaras.
Även om det har varit, och är, vanligt att olika uppfödare inriktar sig på att avla antingen på jaktlusten, vaksamheten eller utseendet, talas det numera allt oftare om att man bör ta alla dessa egenskaper, inklusive mentaliteten, i beaktan vid avelsarbetet för att behålla drentens fina ursprungskaraktär.
Drentar på hed i Drenthe.
Foto: Elisabeth Gilek
Som fågelhund gör rasens anpassningsbarhet att den fungerar lika bra på en stubbåker som på jakt i tät skog eller på fjället. Den anpassar naturligt fart och vidd efter terräng. Många drentar, men inte alla,
rör svansen i en hög och rund rörelse när den får vittring på vilt. Ståndet är fast, med huvud, kropp och svans i en linje. Det händer att vissa individer rör svansen något.
Hunden väntar tills föraren är nära, och om det dröjer tittar den efter föraren.
Drenten är en utmärkt fjällhund.
Foto: Elisabeth Gilek
Idag, när marker ofta är större och mer öppna än förr i tiden i Drenthe, jagar många drentar med större vidd och högre fart än vad som beskrivs i rasstandarden. Där står även att rasen behöver föga utbildning
då den är naturligt lydig, vilket många drentägare anser något missvisande.
Min egen uppfattning, som tidigare ägare av weimaraner och pointer, är att en drentsche patrijshond behöver lika mycket fostran som vilken annan fågelhundsras, även om drenten överlag är en mjukare hund än weimaranern och saknar den rasens skärpa. Drentens energiska och ibland envisa karaktär kräver, särskilt under de första åren eller två, en konsekvent och ibland fast (men inte hård) hand.
Med detta sagt har drenten mycket ”will to please” och en drent som får tydliga ramar har en naturlig
vilja att vara sin ägare till lags.
Storm står för fasan.
Foto: Jennifer Asplund
Drenten är en utmärkt apportör, både på land och i vatten. Många individer apporterar spontant.
I Nederländerna prövas långt fler drentar på apportprov än på fält, då möjligheterna att träna och pröva sin hund på fält är färre än vad gäller apportering. För övrigt är apportproven där av samma slag som för retrieverraserna, dvs. långt mer omfattande än våra eftersöksgrenar och apportdelen på jaktprov.
Drenten kan även med fördel användas till eftersök av skadskjutet och trafikskadat vilt.
På senare år har många svenska drentar blivit viltspårschampions och flera används idag vid praktiskt eftersök.
Drenten är en god apportör och oftast mycket mjuk i munnen.
Foto: Rolf Ryberg
Sammanfattningsvis är drenten en arbetshund som behöver mycket motion och många mentala utmaningar. Jagas och jakttränas den inte med, behöver den få utlopp för sina medfödda behov genom andra aktiviteter. Eftersom den älskar att vara ute tillsammans och är med på det mesta är naturpromenader, fjällvandringar, drag med släde eller vid skidåkning (efter 1,5 år) perfekt för en drent.
Alla slags spår och sök där hunden får använda nos och hjärna är också bra aktiviteter,
liksom självklart lydnadsträning.
Wesley med hare skjuten för honom.
Foto: Nina G. Haug
Bäst är ändå, anser jag, att en hund som har så tydliga jaktliga anlag även får arbeta med de uppgifter som den avlats för. Den egna hunden mår bra och rasens jaktliga egenskaper bevaras.
Man måste inte vara jägare för att jaktträna sin hund. Som sagt, det är rasens mångsidighet – som jakthund, familjemedlem och vaktande gårdshund – som utgör drentens härliga karaktär.
Inte för inte hette den drent (som finns på bild i artikeln ovanför), som rasens standard skrevs utifrån, Nimrod, vilket ju betyder ”duktig jägare” efter den bibliske personen Nimrod.
Tidigare, innan rasen var erkänd, kallades drentsche patrijshond, drentsche jachthond (”drentsk jakthund”) eller drentsche vogelhond (”drentsk fågelhund”), nu är namnet drentsche patrijshond (”drentsk rapphönshund”), på tyska drentsche rebhuhnhund. I Nederländerna är rapphönsen fridlysta sedan trettio år tillbaka och jaktmöjligheterna överlag mycket få. På vårfältproven får man dock ännu jaga, utan att fälla, rapphöns. Och fasaner är, trots stort motstånd, fortfarande jaktbart i Nederländerna för dem som har tillgång till jaktmark. Vi i Skandinavien har alltså en unik möjlighet att använda våra drentar till den slags jakt som rasen var ämnad för och kan därmed bidra till att bevara rasen så som den mångsidiga hund den är och var. Inte bara för bonden, utan även för alla dem som älskar, och kommer att älska,
rasen drentsche patrijshond, med alla de fina egenskaper den har.