Drentklubben.se

 

 

Rasens historia


 

Det går inte att helt klarlägga hur exakt rasen drentsche patrijshond
kom att utvecklas i den avlägsna och isolerade provinsen
Drenthe iNederländerna, men den har funnits där väldigt länge.
Det finns drentar avbildade påmålningar från tidigt 1600-tal och
framåt och även om dessa hundar ibland påminner om 
närbesläktade raser kan man tydligt se likheter med våra drentar idag.

 


Man får inte glömma att det trots allt var 350 år sedan!
Det är allmänt accepterat att förfäderna till drentsche patrijshond och många andra spanielraser härstammar från Spanien.
Där upptäckte man, i samband med att jaktgeväret introducerades,
de många fördelarna med en hund som kunde finna viltet och därefter få det att trycka genom att
stå för det. Hundar med dessa egenskaper användes främst för
att jaga fågel och i Frankrike kallades de för epagneuls, i England för spaniels och i Nederländerna för spanjoel, spiljoen, spioen eller spion.
Dessa hundar kom därefter från Spanien (ofta via andra länder som Frankrike) som arméhundar, där de korsades med inhemska hundar.

Spanielhundarna har efter att de spridit sig geografiskt sett visat sig vara väldigt anpassningsbara och duktiga på att specialisera sig. Ur dessa hundar har bland annat münsterländer, breton, epagneul
francaise, olika typer av settrar och drentsche patrijshond utvecklat sig.
Beroende på terräng och användningsområden har de olika raserna tagit form.
I den avlägsna provinsen Drenthe nöjde man sig med att inte blanda upp de jakthundar man fått fram.
Man tyckte att det räckte bra med det man hade och kände inga krav på att optimera jaktegenskaperna genom att korsa in
andra utländska hundar.

Därför hölls hundarna i Drenthe renrasiga under lång tid och långt innan rasen blev erkänd.
Långsamt över åren blev den mer 
”spioenaktiga” hunden till en drentsche patrijshond.

Från ungefär år 1850 och framåt 
kan man se drentar av den typ som liknar våra hundar idag.

Viktigt för hur rasen utvecklades var att den historiskt sett inte var någon ”lyxhund”, utan en ren brukshund som var tvungen att arbeta för sin föda. Det betydde krasst att om den inte var till nytta för sin ägare väntade döden. På så vis har rasens egenskaper så som vi känner dem idag mejslats fram genom åren.

Även om många 
ägare idag inte jagar med sina drentar så var dess användning som jakt- och brukshund

avgörande förr. 
Innan rasen erkändes hade den många namn. ”Drentsche langharige hond” (drentsk långhårig hund), ”Drentsche jachthond”, (drentsk jakthund), ”Drentsche staande hond”, (drentsk stående hund) eller bara

”Patrijshond” (rapphönshund). Hur kom detsig då att det till slut blev ”Drentsche patrijshond”?

Rasen användes ju och används fortfarande även på hår- och klövvilt. Det har en historisk förklaring då jaktmöjligheterna för allmänheten begränsades i slutet av 1700- talet och man då delade upp jakthundar i drivande hundar och fågelhundar.

De hundar 
som stod för fågel fortsatte att avlas på de egenskaperna
och det var just sådana hundar 
man hade i Drenthe. Men det skulle
dröja till 
andra världskriget innan man på allvar började arbeta
för att få rasen officiellt 
erkänd.

Hur blev rasen erkänd

Drentsche patrijshond är som bekant en gammal ras.
Att det skulle dröja så länge som till 1943

innan den blev officiellt erkänd berodde troligtvis på att det först och främst var en arbetande hund.
Vad brydde sig bonden och 
jägaren i Drenthe om huruvida
hans hund 
tillhörde en officiell ras?

Först när krafter utanför provinsen Drenthe började intressera sig startade processen mot ett
erkännande. När kriget rasade och patriotismen var stor väcktes intresset för de inhemska hundraserna.
En passionerad drentägare från 
Rotterdam, Dr. Quartero, skrev den första texten om rasen, en broschyr
där dess historia, utseende 
och användning beskrevs. En dam från provinsen Nord-Holland,
Baronessan van 
Hardebroek, engagerade sig i restaureringen och erkännandet av de nederländska raserna.

Inspirerad av Dr. Quatrero reste hon runt på landsbygden i Drenthe,
tittade på och 
fotograferade hundar. Hennes slutsats blev att där fanns
gott om hundar av liknande typ som
alla var arbetande brukshundar.
Tillsammans 
med en annan fantast, Herr G.J. van Heek jr. lyckades hon få tillstånd en mönstring av rasen i 
Groningen den 17 och 18 april 1943. Ägare kallades dit med sina hundar för att få dem utvärderade exteriört och, i vissa fall, arbetsmässigt.

Om representanterna från den 
nederländska kennelklubben (Raad van Beheer) fann att det fanns tillräckligt med likheter mellan de mönstrade hundarna, både vad gäller typ och funktion, skulle de erkänna rasen drentsche patrijshond.

Hela fyrtio drentägare dök upp, mitt under pågående krig.
Alla vi som idag älskar rasen står 
i tacksamhetsskuld till dessa människor som bemödade sig att komma med sin hund till Groningen.
Även om avstånden inte var så stora 
hade många av dessa hundar aldrig lämnat sin gård, än mindre gått i koppel!


En utställning hölls och dagen innan testades ett antal utvalda hundar på ett fältprov.


På utställningen tilldelades sju hanar och tretton tikar den högsta bedömningen ”very good”. Dessa gavs därefter pris i konkurrens.
Första pris bland tikarna gick till en hund som hette ”Hertha” och bland hanarna till en hund som hette ”Nimrod”.
Dessutom var fem av de sju hanarna som fick ”very good” besläktade med Nimrod. Denne Nimrod, som de flesta av er säkert har hört talas om, skulle senare bli stamfar till många drentar. Han anses allmänt vara den hund som stod modell för rasens första standard som godkändes 1944.

                                                                                                                                                                         Nimrod


Den 15 maj 1943 blev rasen drentsche patrijshond officiellt erkänd av den nederländska kennelklubben.
De två krav som kennelklubben haft hade uppfyllts: Man hade funnit att det både fanns tillräckligt många hundar av samma typ och att det fanns enhetliga jaktliga egenskaper som gick att pröva. Samma krav ställdes därefter på varje ny hund som föreslogs tas in i den tillfälliga stamboken som först upprättades, senare ställdes samma krav på de som föreslogs till bilagan av nyintagna hundar som under många år följde med stamboken. 1971 stängdes stamboken för drentsche patrijshond och numera kan endast hundar som fötts av stambokförda drentsche patrijshondföräldrar registreras som detsamma.


Tack vare den framgång som hanen Nimrod rönte vid rasmönstringen i Groningen blev han lite av en kändis och allmänt ansedd som en mycket bra hund med utmärkta jaktliga egenskaper. Gissningsvis fick han över fyra hundra direkta avkommor, något som man aldrig skulle våga eller överväga att göra idag. Det betyder att många av de nu levande drentarna är direkta ättlingar till denne Nimrod.


Under samma period levde även en annan hanhund, Clovis, som också kom att användas flitigt i aveln.
Clovis var av en något annorlunda tyngre typ, med ett
mer fyrkantigt huvud, rundare skalle, lösare läppar och lägre ansatta öron. Länge talade man därför om två typer av drentsche patrijshond – Nimrod och Clovis – bestående av ättlingar till dessa två hanar.

Med åren har de två linjerna alltmer blandats.
Nimrodtypen har dock alltid varit dominerande, och av många mer eftertraktad, då rasstandarden är en exakt beskrivning av den typ av hund som Nimrod var.
Det dröjde tills efter kriget, närmare bestämt 1948, innan en rasklubb, ”De Vereniging De Drentsche Patrijshond”, bildades. Redan 1949 organiserade klubben det första officiella fältprovet. 2014 bildades ännu en rasklubb i Nederländerna, ”Drentsche Patrijshonden Club Nederland” och idag driver båda dessa klubbar rasens frågor i hemlandet.

                                                                                                                                   Clovis


Tack vare det arbete som gjordes mitt under brinnande krig och kort därefter kan nu tusentals människor
i olika länder njuta av en ras som i mångt och mycket är densamma som den var då:
En synnerligen god familjemedlem och jaktkamrat!

Elisabeth Gilek

All fakta tagen ur ”De Drentsche Patrijshond in verleden en heden” av Janny Offereins-Snoek och ”The Dutch Breeds (Drentsche patrijshond)” av A.H. van der Snee.