Rasens historia

Det går inte att helt klarlägga hur rasen drentsche patrijshond kom att utveckla i den avlägsna och isolerade provinsen Drenthe i Nederländerna men den har funnits där länge. Det finns drentar avbildade på målningar från tidigt 1600-tal och framåt, och även om dessa hundar påminner om närbesläktade raser kan man tydligt se likheter med våra drentar idag. Man får inte glömma att det trots allt var 350 år sedan!

Det är allmänt accepterat att förfäderna till drentsche patrijshond och många andra spanielraser härstammar från Spanien. Där upptäckte man, i samband med att jaktgeväret introducerades, att det fanns många fördelar med en hund som kunde finna viltet och därefter få det att trycka genom att stå för det. Hundar med dessa egenskaper användes främst för att jaga fågel och i Frankrike kallades de för epagneuls, i England för spaniels och i Nederländerna för spanjoel, spiljoen, spioen eller spion. Dessa hundar kom därefter från Spanien (ofta via andra länder såsom Frankrike) som arméhundar, och korsades med inhemska hundar.

Spanielhundarna har efter att de spridit sig geografiskt visat sig vara väldigt anpassningsbara och duktiga på att specialisera sig. Ur dessa hundar har bland annat münsterländer, breton, epagneul, fancaise, olika typer av settrar och drentsche patrijshond utvecklats. Beroende på terräng och användningsområde har de olika raserna tagit form. I den avlägsna provinsen Drenthe nöjde man sig med att inte blanda upp de jakthundar man fått fram. Man tyckte att det räckte bra med det man hade och kände inga krav på att optimera jaktegenskaperna genom att korsa in andra utländska hundar. Därför hölls hundarna i Drenthe renrasiga under lång tid och långt innan rasen blev erkänd. Långsamt över åren blev den mer ”spioneaktiga” hunden till en drentsche patrijshond.

Från ungefär 1850 och framåt kan man se drentar av den typ som liknar våra hundar idag. Viktigt för hur rasen utvecklades var att den historiskt sett inte var någon ”lyxhund” utan en ren brukshund som var tvungen att arbeta för sin föda. Det betydde krasst att om den inte var till någon nytta för sin ägare så väntade döden. På det viset har rasens egenskaper som vi känner den idag mejslats fram genom åren.

Även om många ägare idag inte jagar med sina drentar så var dess användning som jakt- och brukshund avgörande förr. Innan rasen erkändes hade den många namn – drentsche langharige hond (drentsk långhårig hund), drentsche jachthond (drentsk jakthund), drentsche staande hond (drentsk stående hund ) eller bara patrijshond (rapphönshund). Hur kom det sig då att det till slut blev drentshe patrijshond?

Rasen användes, och användes fortfarande idag, även på hår- och klövvilt. Detta har en historisk förklaring då jaktmöjligheterna för allmänheten begränsades i slutet av 1700-talet och man då delade upp jakthundar i drivande hundar och fågelhundar. De hundar som stod för fågel fortsatte att avlas på de egenskaperna och det var just sådana hundar man hade i Drenthe. Men, det skulle dröja ända till andra världskriget innan man på allvar började arbeta för att få rasen officiellt erkänd.

Drentsche patrijshond är en gammal ras. Att det skulle dröja så länge som fram till 1943 innan den blev officiellt erkänd berodde troligtvis på att det först och främst var en arbetande hund. Vad brydde sig egentligen bonden och jägaren i Drenthe om huruvida hans hund tillhörde en officiell ras eller inte? Först när krafter utanför provinsen Drenthe började intressera sig startade processen mot ett erkännande. När kriget rasade och patriotismen var stor, väcktes intresset för de inhemska hundraserna. En passionerad drentägare från Rotterdam, Dr. Quartero, skrev den första texten om rasen, en broschyr där dess historia, utseende och användning beskrevs. En dam från provinsen Nord-Holland, baronessan van Hardebroek, engagerade sig i restaureringen och erkännandet av de nederländska raserna. Inspirerad av Dr. Quartero reste hon runt på landsbygden i Drenthe, tittade på och fotograferade hundar. Hennes slutsats blev att där fanns gott om hundar av liknande typ som alla var arbetande brukshundar. Tillsammans med en annan fantast herr G.J. van Heek jr. lyckades hon få till stånd en mönstring av rasen i Groningen den 17:e och 18:e april 1943. Ägare kallades dit med sina hundar för att få dem utvärderade exteriört och, i vissa fall, arbetsmässigt. Om representanterna från den nederländska kennelklubben (Raad van Beheer) fann att det fanns tillräckligt med likheter mellan de mönstrade hundarna, både i typ och funktion, skulle de erkänna rasen drentsche patrijshond.

Hela fyrtio drentägare dök upp, mitt under pågående krig. Alla vi som idag älskar rasen står i tacksamhetsskuld till dessa människor som bemödade sig att komma med sin hund till Groningen. Även om avstånden inte var så stora hade många av dessa hundar aldrig lämnat sin gård, än mindre gått i koppel. En utställning hölls och dagen innan testade ett antal utvalda hundar på ett fältprov. på utställningen tilldelades sju hanar och tretton tikar den högsta bedömningen ”very good”. Dessa gavs därefter pris i konkurrens. Första pris bland tikarna gick till en hund som hette Hertha och bland hanarna till en hund som hette Nimrod. Dessutom var fem av de sju hanarna som fick ”very good” besläktade med Nimrod. Denne Nimrod, som de flesta av er säkert har hört talas om, skulle senare bli stamfar till många drentar. Han anses allmänt vara den hund som stod modell för rasens första standard som godkändes 1944.

Den 15:e maj 1943 blev rasen drentsche patrijshond officiellt erkänd av den nederländska kennelklubben. De två krav som kennelklubben haft hade uppfyllts: man hade funnit att det både fanns tillräckligt många hundar av samma typ och att det fann enhetliga jaktliga egenskaper som gick att pröva. Samma krav ställdes därefter på varje ny hund som föreslogs att tas in i den tillfälliga stamboken som först upprättades, senare ställdes samma krav på de som föreslogs till bilagan av nyintagna hundar som under många år följde med stamboken. 1971 stängdes stamboken för drentsche patrijshond och numera kan endast hundar som fötts av stambokförda drentsche patrijshondföräldrar registreras som detsamma.

Tack vare den framgång som hanen Nimrod rönte vid rasmönstringen i Groningen blev han lite av en kändis och allmänt ansedd som en mycket bra hund med utmärkta jaktliga egenskaper. Gissningsvis fick han över fyra hundra direkta avkommor, något som man aldrig skulle våga eller överväga att göra idag. Det betyder att många av de nu levande drentarna är direkta ättlingar till denne Nimrod.

Under samma period levde även en annan hanhund, Clovis, som också kom att användas flitigt i aveln. Clovis var av något annorlunda, tyngre typ med ett mer fyrkantigt huvud, rundare skalle, lösare läppar och lägre ansatta öron. Länge talade man därför om två typer av drentsche patrijshond – Nimrod och Clovis – bestående av ättlingar till dessa hanar. Med åren har de två linjerna alltmer blandats. Nimrodtypen har dock alltid varit dominerande och av många mer eftertraktad då rasstandarden är en exakt beskrivning av den typ av hund som Nimrod var. Det dröjde tills efter kriget, närmare bestämt 1948, innan en rasklubb, ”De Vereniging De Drentsche Patrijshond”, bildades. Redan 1949 organiserade klubben det första officiella fältprovet. 2014 bildades ännu en rasklubb i Nederländerna, ”Drentsche Patrijshond Club Nederland” och idag driver båda dessa klubbar rasens frågor i hemlandet.

Tack vare allt det arbete som gjordes mitt under brinnande krig och kort därefter, kan nu tusentals människor i olika länder njuta av en ras som i mångt och mycket är densamma som den var då: En synnerligen god familjemedlem och jaktkamrat!